Centraliserade modersmålsenheter är knoppar som brister
Modersmålsundervisning är en vacker verksamhet. Den samlar i regel människor med utländsk bakgrund, uppvuxna i ett annat land och ger dem i uppdrag att överföra sina kunskaper om hemlandets språk, kultur och tradition till barnen vars förälder har rötter i samma land. Den har också i uppdrag att göra dessa barn till viktiga, positiva och konstruktiva framtida länkar mellan modersmålslandet och Sverige. Vacker verksamhet med viktigt uppdrag för världen, inte bara för Sverige och det andra landet.
Det finns ingen annan lärargrupp i vårt land som skiljer sig så mycket från varandra som modersmålslärarna. Man hade sin skolgång i någon av världens 195 länder innan sin flytt till Sverige. Man har kommit olika långt i sin egen integration i det svenska samhället. Man har kommit olika långt i sin egen språkutveckling. Man har kommit olika långt i sin egen utbildning till lärare enligt den svenska skolmodellen.
Dock har man en viktig sak gemensamt: man hamnade i en situation där man som vuxen kände sig hjälplös och mindre värd inför sig själv. Jag talar ur egen erfarenhet. När du som vuxen flyttar till ett nytt land utan att kunna språket kommer du inte ifrån att ditt självförtroende tar stryk till en viss del. Sedan bygger du upp det igen, samtidigt som du bygger upp dina språkkunskaper och andra kunskaper, och till slut kommer du ur det ännu starkare, klokare och med mycket insikt som bottnar i dina två världar. Egentligen tre världar: världen i barndomslandet, världen här i Sverige och så “vi som är både och” världen, som känner oss hemma både här och där, en värld som har egna oskrivna regler, tendenser, igenkänningsfaktor och bekymmer. Vi “bådeochare”. Det är också en grupp och ett identitet som existerar i samhället och som man ibland älskar och ibland tar avstånd ifrån, av olika orsaker.
Att samla modersmålslärare i centraliserade enheter är relativt nytt företeelse i vårt samhälle och tendensen fortsätter. Jag välkomnar det med hela mitt hjärta. Jag ser vinst i det, möjlighet att skapa gemensamma värden, möjlighet att satsa på gemensam pedagogisk fortbildning, möjlighet att bygga starka team som ska fortsätta göra ett bra jobb och fundera tillsammans kring hur vi ska göra det ännu bättre.
Men jag är också medveten om vilket utgångsläge vi har. Och utgångsläge är följande:
Vi samlar en heterogen grupp människor som har lätt att missförstå varandra språkligt.
Vi samlar en grupp människor som har olika kroppsspråk som lätt kan misstolkas.
Vi samlar en grupp som är lärare i den svenska skolan, men som inte alltid känner sig accepterade, respekterade och bekräftade av den svenska skolvärlden. De var så länge osynliga som grupp och det har satt sina spår.
Vi samlar människor som har haft läraruppdrag länge, men som i själva verket var som egna företagare, ibland med all sin pedagogiska material i bagageluckan på sin egen bil, medan man stressade från skola till skola, från kommun till kommun, för att hålla 60 minuter lektioner för elevgrupper en gång i veckan.
Vi samlar lärare till vilka staten har sagt, genom beslut om att man kan få tillsvidareanställning som lärare utan att ha legitimation och behörighet, att det inte är viktigt att utbilda sig. Det är denna tolkning som ibland är kvar, även om intentionen var god.
Vi samlar lärare där vissa har jobbat 120, 130, 140% fördelat på olika kommuner och slagit knut på sig själva för att få det att fungera. Som nu, när man säger att det inte går länge, får sämre ekonomi och skuldkänsla, istället för tacksamhet.
Det är dessa ambitiösa, hårt arbetande, multikompetenta människor som vi samlar på ett ställe.
Och vi ställer nya krav på dem.
Och det blir oroligt.
Hur går vi vidare?
Vi kan börja med att konstatera att det inte är konstigt att det blir oroligt.
Vi kan börja prata om det ärligt och transparent, på ett sätt som är konstruktivt, och tillsammans leta efter lösningar för allas bästa. Sedan kan vi jobba på att kartlägga hur man kommunicerar med varandra, hur man ser på varandra, varför känner man inte tillit till varandra.
När vi tillsammans kartlägger färdigt och ramar in problemet - då kan vi börja bygga starka team.
Jag har de senaste två veckor läst Karin Boyes “knoppar brister” dikt om och om igen.
Det är i den jag hittar min styrka när det känns jobbigt. För det gör det. Det känns jobbigt ibland.
Centraliserade modersmålsenheter är en knopp som brister och behöver mycket kärlek, tålamod, tid och ambition. Varsågoda, läs denna underbara dikt.
